Pimp My Ride - Sorgligt?
Igårkväll låg Martin och jag helt utslagna i hans soffa efter en dag flängandes i Örebroblåsten.
Vi tittade på ett Pimp My Ride-avsnitt som vi båda redan sett. Programmet där skrothögar görs om till rullande kareokemaskiner på 18'' kromfälgar. Ägaren till mästerverket blev såklart överlycklig och hoppade och skrek av glädje. När det sen i slutet av programmet visades vad som skulle ske nästa avsnitt hände något väldigt underligt, eller var det egentligen det?
Hur som helst så skulle en USAbrud få sin vita civic omgjord och eftersom detta program inte är direktsänt visade de också en snutt av hur euforisk hon blev när hon sedan såg resultatet.
Det underliga i detta är att, denna brud som år 2004, tusentals mil härifrån, grät av glädje över sin civic med både cd- och kassetspelare, också fick mig att bli sentimental och blank på ögonen. Martin trodde inte sina ögon när han såg att jag lipade åt Pimp My Ride och det fick mig att börja fundera över iallafall jag var dum i huvudet eller vad felet var...
Jag och mamma hade för några år sedan som vana att efter skola/jobb sätta oss i soffan och slökolla på "Extreme Home Makeover". I slutet satt vi jämt och tjöt för vi såg hur lyckliga dessa familjer med handikappade barn eller avlivda föräldrar blev. Det kanske inte riktigt är samma sak som när en fullt frisk tjej får en fräsch bil. Men den innerliga glädjen som syns i båda fallen är häftig!
Mamma och jag kan även fälla en tår till Nyheterna ibland när vi är på sådant humör. Fast på denna punkt är faktiskt mamma mycket värre än mig.
Nu då, Är jag dum i huvudet eller vad är felet?
Nja, personligen tror jag bara att jag är känsligare än normen och känner väldigt mycket medlidande med andra. Ingen bokstavskombination fel i huvudet för det, utan bara lite allmän sympati.
Även om det kan vara en väldigt jobbig egenskap så är det nog bra till något. Mest jobbigt för mig själv tror jag men jag är van, eftersom jag levt med det i snart 18 år.
Fråga:
Jag gråter till Pimp My Ride. Är jag normal? Finns det någon där ute som är likadan?!
Nu inväntas Dajja. Vi har hela Röfors för oss själva och ska laga mat, pussla, mysa och lösa världsproblem!
(Förövrigt blir jag lack på allt skitsnack i klassen - skärpning!)
Vi tittade på ett Pimp My Ride-avsnitt som vi båda redan sett. Programmet där skrothögar görs om till rullande kareokemaskiner på 18'' kromfälgar. Ägaren till mästerverket blev såklart överlycklig och hoppade och skrek av glädje. När det sen i slutet av programmet visades vad som skulle ske nästa avsnitt hände något väldigt underligt, eller var det egentligen det?
Hur som helst så skulle en USAbrud få sin vita civic omgjord och eftersom detta program inte är direktsänt visade de också en snutt av hur euforisk hon blev när hon sedan såg resultatet.
Det underliga i detta är att, denna brud som år 2004, tusentals mil härifrån, grät av glädje över sin civic med både cd- och kassetspelare, också fick mig att bli sentimental och blank på ögonen. Martin trodde inte sina ögon när han såg att jag lipade åt Pimp My Ride och det fick mig att börja fundera över iallafall jag var dum i huvudet eller vad felet var...
Jag och mamma hade för några år sedan som vana att efter skola/jobb sätta oss i soffan och slökolla på "Extreme Home Makeover". I slutet satt vi jämt och tjöt för vi såg hur lyckliga dessa familjer med handikappade barn eller avlivda föräldrar blev. Det kanske inte riktigt är samma sak som när en fullt frisk tjej får en fräsch bil. Men den innerliga glädjen som syns i båda fallen är häftig!
Mamma och jag kan även fälla en tår till Nyheterna ibland när vi är på sådant humör. Fast på denna punkt är faktiskt mamma mycket värre än mig.
Nu då, Är jag dum i huvudet eller vad är felet?
Nja, personligen tror jag bara att jag är känsligare än normen och känner väldigt mycket medlidande med andra. Ingen bokstavskombination fel i huvudet för det, utan bara lite allmän sympati.
Även om det kan vara en väldigt jobbig egenskap så är det nog bra till något. Mest jobbigt för mig själv tror jag men jag är van, eftersom jag levt med det i snart 18 år.
Fråga:
Jag gråter till Pimp My Ride. Är jag normal? Finns det någon där ute som är likadan?!
Nu inväntas Dajja. Vi har hela Röfors för oss själva och ska laga mat, pussla, mysa och lösa världsproblem!
(Förövrigt blir jag lack på allt skitsnack i klassen - skärpning!)
Hjärnstillestånd
Jag har i flera dagar gått och väntat på att någonting spännande ska hända som jag använda och berätta om som en introduktion av min blogg. Någonting intressant som får mina eventuella läsare att hålla intresset uppe och komma tillbaka hit gång på gång. Men icke! Ingenting utöver det vanliga händer. Varken ett stjärnfall eller en lösning på västhuseffekten dyker upp. Jag har även gått och funderat över någonting vettigt man kan skriva men ingenting kommer till mig. Jag har noll inspiration i kroppen. Huvudet är lika segt som den misslyckade microkolasatsen jag gjorde i förrgår.
Jag bestämde mig därför för att strunta i att gå och vänta på att ett under ska ske. Jag skulle försöka skriva mitt första blogginlägg helt tom på inspiration och händelser istället. 'Det får bli som det blir' tänkte jag.
Förmodligen kommer väl hela denna blogg vara full av inlägg av just detta slag; Sådana jag skrivit när jag egentligen inte har något att komma med.
En sak jag kan dela med mig av är att jag fick tillbaka en bokrecension idag som jag skrivit om en Jonas Gardell-bok. Hur som helst så hade jag gjort den förmodligen största tabben inom det svenska språket. Jag hade skrivit "Håkan och Anna lever sina liv, sover sida vid sida i deras vattensäng...". I vilkas vattensäng? Grannarnas? Kungen och Silvias? Vad gör dom där? Jösses, simpelt egentligen,. men annars gick det bra!
Jag gick i och för sig igenom en inre kris själv igår och idag också. Både jag och Dajja. Vi hade upptäckt en varsin leverfläck på våra kroppar som vi tyckte såg mystiska ut. Vi var för ett ögonblick övertygade om att vi båda hade hudcancer. Vi gick därför raskt upp till skolsystern för att få stöd och råd. Hon hade tyvärr inte tid för oss igår då det begav sig, utan gav oss en tid idag klockan 14. Våra tankar flödade iväg och vi tänkte att skolsystern i morgon klockan 14 skulle sitta och vänta på oss, förgäves. För vid det laget hade vi redan somnat in av våran sjukdom.
Så blev det lyckligtvis inte! Idag klockan 14 stod vi pigga och krya på hennes kontor och fick snabbt besked om att vi varken hade cancer, rabies eller skabb!
Med en lättnad suck gick vi tillbaks till skolan igen för att få reda på hur vi presterat på redovisningen på europeiska teman vilken vi inte fick reda på iallafall, men det är en annan historia.
Tack och Hej
och välkommen förresten!
Lena Henningson
Jag bestämde mig därför för att strunta i att gå och vänta på att ett under ska ske. Jag skulle försöka skriva mitt första blogginlägg helt tom på inspiration och händelser istället. 'Det får bli som det blir' tänkte jag.
Förmodligen kommer väl hela denna blogg vara full av inlägg av just detta slag; Sådana jag skrivit när jag egentligen inte har något att komma med.
En sak jag kan dela med mig av är att jag fick tillbaka en bokrecension idag som jag skrivit om en Jonas Gardell-bok. Hur som helst så hade jag gjort den förmodligen största tabben inom det svenska språket. Jag hade skrivit "Håkan och Anna lever sina liv, sover sida vid sida i deras vattensäng...". I vilkas vattensäng? Grannarnas? Kungen och Silvias? Vad gör dom där? Jösses, simpelt egentligen,. men annars gick det bra!
Jag gick i och för sig igenom en inre kris själv igår och idag också. Både jag och Dajja. Vi hade upptäckt en varsin leverfläck på våra kroppar som vi tyckte såg mystiska ut. Vi var för ett ögonblick övertygade om att vi båda hade hudcancer. Vi gick därför raskt upp till skolsystern för att få stöd och råd. Hon hade tyvärr inte tid för oss igår då det begav sig, utan gav oss en tid idag klockan 14. Våra tankar flödade iväg och vi tänkte att skolsystern i morgon klockan 14 skulle sitta och vänta på oss, förgäves. För vid det laget hade vi redan somnat in av våran sjukdom.
Så blev det lyckligtvis inte! Idag klockan 14 stod vi pigga och krya på hennes kontor och fick snabbt besked om att vi varken hade cancer, rabies eller skabb!
Med en lättnad suck gick vi tillbaks till skolan igen för att få reda på hur vi presterat på redovisningen på europeiska teman vilken vi inte fick reda på iallafall, men det är en annan historia.
Tack och Hej
och välkommen förresten!
Lena Henningson
