Lena Henningson - i med- och motvind

I söndags skred jag så till verket och mixade ihop pulvret och mjölk, slängde in det i micron och kletade sedan in ansiktet med det. Tänker nu punkta upp händelseförloppet:

• först och främst: Ni kan nog tänka er hur illa denna blandning luktade... Om inte kan jag likna det med en riiiktigt gammal, klumpig mejeriprodukt. 

• i receptet stod det "låt verka i ca 15 minuter"... Så jag ställde mig och diskade en berg som skulle få Mount Everest att få komplex vilket tog en aning längre än en kvart. "Äsch, det kan inte skada att ha kvar den en liten stund längre", tänkte jag. 

• kände under tidens gång vid diskbänken att ansiktet stramade mer och mer men tänkte inte på mycket på det. 

• begav mig sedan till badrummet och möttes av en obehaglig syn. Hela mitt ansikte var ihopskrynklat och jag såg allmänt läskig/russinliknande ut. 

• började direkt nagga i kanterna för att få tag på en "remsa" som jag kunde dra i (det var alltså en så kallad "peel off-mask" jag skapat). Det var dock lättare sagt än gjort. Den satt som fastlimmad i fejset på mig och jag började få lite smått panik. 

• lyckades tillslut få tag på en bit som jag rev bort i en väldans fart. OCH SOM DET SMÄRTADE!! Jag var helt knallröd under men fortsatte ändå dra, eftersom jag ju inte direkt hade något annat val. 

• Jag märkte efter en stund att denna mask inte alls fungerade som utlovat. Den hade dock fungerar ypperligt som "vaxningsmedel", för det var vad som blev resultatet. Jag drog bort alla små lurvstrån i hela ansiktet. 

Resultatet blev en gravt rosad hy och två tårfyllda ögon. 

Jag ger denna hemmakur 0 av 5 stjärnor. 

Kids, don't try this at home!

Detta med bröllopsplanering kan få en att bli lätt manisk, har jag upptäckt.

Denna natt spenderade jag nämligen timmar på att (hör och häpna) släktforska!!

Jocke och jag är lite sugna på att byta efternamn till någon gammalt släktnamn och jag har fått några tips på fina namn som farmor och farfar tidigare letat fram.

Här på kvällskvisten satte jag mig för att undersöka om Patentregistreringsverkets kriterier var uppfyllda för ett efternamn som vi är lite extra sugna på.

Efter någon timme av misslyckade sökningar på diverse släktforskningssidor tog jag till 2000-talets sökverktyg - Google. Lyckades väldigt snart hitta en sida där en tant (som uppenbarligen är min långväga släkting) gjort allt jobb åt mig.

Där uppenbarade sig nämligen en meterlång lista med mina gamla släktingar så långt tillbaka som till en bonde vid namn Lars Larsson som var född 1734.

Jag hittade även de namn och födelseår jag behövde för att bekräfta att vårt önskemål av namn lever upp till kravet:
"För att få byta till ett gammalt släktnamn ska det ha burits i rakt nedstigande led i din släkt under minst två generationer. Dessutom får det inte vara längre sedan någon bar det än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar".

Men det är ju tyvärr inte klart i och med det. Det måste även begäras utdrag ur kyrkböcker som bevis, och om jag lyckas med det är en senare fråga.

Men nu är vi i alla fall en bit på väg!

WISH ME LUCK!!

- "Ååååh, massor av guld", sa jag likt en skata (fast de kanske bara gillar silver?) och drog med mig Jocke in. 

Där uppenbarade sig en hel hoper med guldiga ljusstakar framför oss. Jag lyfte på en för att se om reapriset var skäligt för en ekonomisk (läs snål) person som mig. 

Och det var det sannerligen!! 15 kronor styck kostade de, så jag packade på mig i stort sett samtliga och vaggade mot kassan. 

Där blippade kassabiträdet in en efter en och efter att ha scannat alla 18 ljusstakar betalade jag den helt överkomliga summan 189 kronor (Upptäckte nu när jag kollade kvittot att vi fått ytterligare rabatt. De kostade bara 10.50kr/styck!(!!!))

- "Du har nu sparat 1833 kronor!", sa kassabiträdet och jag utbrast exalterat:

- "hihii det är som att vi är med i Extreme couponing!!!" och kassabiträdet som tyckes förstå min referens höll glatt med. 

Så nu är jag övernaturligt lycklig. 

SIKKET KLIPP!!! 

Ni som känner mig vet att mina fötter inte alls är kompisar med mig. Jag får skavsår bara jag tittar på ett par skor. 

Jag har därför nu inför bröllopsshoppandet vägt för- och nackdelar med snygga klackar vs bekväma lågskor fram och tillbaka i absurdum. 

Det som talar för snygga klackar är ju först och främst att de är just snygga. 

Och jag blir längre! Och jag känner mig larvigt nog lite extra "fin" när jag har klackar eftersom det inte hör till vanligheten att jag har det. 

Nackdelarna väger ju dock tyvärr tyngre. Jag får skavsår - kan ej gå, kanske börjar gråta eller åtminstone blir gnällig. Eftersom klänningen dessutom sys upp efter skorna kan jag ju inte heller köra på både klackar och lågisar eftersom klänningen då kommer bli för lång alternativt för kort beroende på vilka skor jag skulle lägga upp klänningen efter. 

Som ni kanske förstår fick jag ge upp min fåfänga sida och avstå från klackar. 

Idag fick jag dessutom en skänk från ovan som gjorde att jag slog till på ett par pjucks!

Jag hölls i dagarna innan jul på att leta runt på internet efter mina drömskor - och hittade dem!!

Lade dem i varukorgen och fortsatte kolla runt på sidan efter någon eventuell julklapp till Jocke. Fann dock ingen och gick till kassan för att klicka hem mina nyfunna kärlekar.... Och möttes av en tom varukorg!!! Under tiden som jag letat julklappar hade alla skor tagit slut. Jag blev förtvivlad och finkammade internet utan resultat.

Har därefter inte kunnat sluta tänka på dessa skor och har med jämna mellanrum gått in på sidan för att se om det kommit in nya, vilket det såklart inte gjort. 

- Förrän idag!!!

Ett par uppenbarade sig plötsligt för mig. I storlek 38! (Jag har ju dock på sistone börjat ha 37or istället för 38:or. Men om de är lite för stora får jag väl ta raggsockor eller dylikt i...).

Hur som helst... Jag är sååå glad och nu har jag 8 månader på att gå in dem här hemma i lägenheten. 

Så, mina vänner! Här har ni mina små älsklingar:

Läste sedan artikeltexten och fick mina Röforskunskaper bekräftade. 

Känns skönt att veta att den inbitna Röforsarn som kan varenda liten sväng längs Riksväg 205 utan och innan, trots brist på referenspunkter i bilder, finns kvar inom mig. 

FUN FACT: Gården där Tobba bor kallas Fördärvet för att det låg ett gammalt sågverk där och att de som jobbade där "fördärvade" sina kroppsdelar. 

/ en skrytsam (och lite nördig) Röforsare

Vi åkte strax efter att bilden togs iväg till Konserthuset för att avnjuta en konsert med Bo Kaspers Orkester. Några minuter innan de skulle börja plockade jag upp mobilen för att checka likes på Insta och satt sedan och begrundade den fina bilden ett tag. Plötsligt, där i mitt juldrömmande, slog det mig att ljusen som skimrade så fint på bilden fortfarande brann hemma i vår lägenhet!!

Jag utbrast faktumet högt och tydligt där i konsertlokalen och paniken växte. Grannar i bänken framför engagerade sig, jag frågade hur lång tid det tar för antikljus att brinna ner och mamma svarade "kortare tid än denna konsert".  Jocke flög i all hast upp ur stolen för att springa till bilen och åka hem för att rädda våran lägenhet från att brinna upp. 

Han hann som tur var hem i tid, men missade de fyra första låtarna på konserten (däribland en av hans favoritlåtar, vilket fick mig att gråta pga skam över att jag inte själv åkte iväg för att rätta upp mitt eget misstag).

Så! Med detta vill jag bara gå ut med en varning och uppmaning till er alla. GLÖM FÖR GUDS SKULL INGA LJUS BRINNANDE NU I JUL! 

Vi har blivit varse att många brudgummar brukar slira ut på stan och köpa kostym en vecka eller till och med en dag(!!) innan bröllopet. 

Det lät alldeles utomordentligt våghalsigt och dumdristigt tyckte vi och begav oss så 9 månader innan bröllopet iväg till Vingåker factory outlet. Där gick Jocke lös bland kostymerna och provade en hel hög olika varianter. 

Lite av en slump plockade han i förbifarten på sig en som visade sig vara alldeles perfekt!

Så vi slog till! Han kommer vara väärldens snyggaste man på vår stora dag! (Vilket han i och för sig är varje dag i mina ögon...). 

Nu ska vi snart åka till Maria och slipa på inbjudningarna och designen till alla trycksaker. SPÄNNANDE!

Jag har varit på jakt efter den perfekta bröllopsklänningen och den mytomspunna känslan av att hitta "The One" som man aldrig vill ta av sig.

Denna känsla har uteblivit för mig trots att jag provat hela Närkes utbud av klänningar. 

Men så gav jag det en ny chans. 

Jag åkte, tillsammans med min ömma moder, tillbaka till Bröllopspalatset för att testa alla klänningar igen. 

Möttes i dörren av massvis med nyanlända klänningar från 2016 års kollektioner och en gnista av hopp tändes i mitt bröst. 

Jag provade och provade och plötsligt var den där - klänningen som jag inte ville ta av mig och som fick mig att le och fälla en tår på samma gång. 

Den är nu betald (delvis), beställd och på väg till mig i sin fulla, underbara prakt! 

Jag har en känsla av att jag kommer sova som ett barn i natt, helt utan oro och tyngda axlar! 

IIIIIIH!!!

Tänkte att det kunde vara en vettig inspirationskälla. Tror vår budget är i linje med varandras och så vidare...

Tänkte även att det kunde vara bra att redan nu påbörja den mentala uppladdningen och stålsättningen inför min och Jockes stora dag. 

Det går sådär än så länge... Har redan nu, 8 minuter in i "programmet", blivit tårfylld en gång, snyftat en samt storbölar en. Första när jag såg kronprinsessan Victoria för första gå in i kyrkan (?), andra när hon torkade sina tårar när hon stod inne i kyrkan. Storbölet kom när Sofia skred in i sin vackra Ida Sjöstedt-klänning och Prins Carl-Philip såg henne. 

Om jag tjuter såhär mycket till ett gammalt klipp av dessa två, hur mycket kommer jag då inte tjuta till mitt eget bröllop?!

Börjar bli orolig på riktigt... 

Får nog stänga av TVn och googla sminktips liknande denna istället:

Ni kanske kan förstå att jag blev frustrerad...?!

Därför beställde jag i onsdag i affekt en ny telefon, en iPhone 6 128 gig (jämfört med 16 som jag har idag). TÄNK vad mycket bilder jag ska kunna ha i den innan den kollapsar!!  Blir lite nipprig bara av tanken! Tänkte även att det var värt att slå till på en stor då den var på extrapris och då jag tänkte att när den nya iPhone 6s släpps om ett par dagar kommer kanske inte denna rabatt vara kvar. 

I fredags när jag fortfarande väntade på leveransen av min nya phony gick jag in på Halebops hemsida för att kolla orderstatus. Möttes där av en fasansfull upptäckt. 

Den nya iPhone 6s har släppts och 128 gigar'n kostar ynka 20 kr ner i månaden än det jag köpt min simpla iPhone 6 för... Det skiljer alltså totalt 480 kr... En fis i världsrymden, med andra ord...

Jag ångrade genast bittert mitt köp och skrev till supporten som meddelade mig att jag var tvungen att returnera 6:an, för att först efter att den kommit in beställa en ny 6s och hoppas att de finns kvar i lager... "Tack för att flera år av lojalitet lönar sig", svarade jag syrligt och stängde chatten. 

Började sedan fundera. Och fundera och hämtade under tiden ut iPhone 6an som under min funderingsperiod anlänt till postombudet. Bestämde mig sedan för att ändå behålla 6an vilken jag nu hade nedpackad i en kartong i min hand. Började därför starta upp telefonen med iver likt ett barn på julafton och möts av detta:

NEJ MEN NU FÅR DET VÄL VARA NOG?!

Det tycks vara något fel på denna phony och jag måste alltså lämna in den... Jag slänger upp datorn och skriver till kundsupportchatten igen och berättar läget:

Började starta upp phonyn och kopplade in den i datorn för att föra över säkerhetskopian från min gamla telefon. 

Möttes föga förvånande av motstånd även här.

Min gamla phonys operativsystem var från antika Grekland eftersom den alltid varit så full att den aldrig kunnat uppdaterats. Detta resulterade i att min gamla säkerhetskopia inte var kompatibel med den nya phonyns operativsystem. SUCK!

Som det otroliga tekniska geni jag är löste jag det till slut ändå, och tänkte att vi nu kunde leva lyckliga tillsammans, jag och min nya iPhone 6.

Gick till Annica och Joel på kvällen och visade stolt upp min nya telefon och berättade min historia av krångel. 

Avslutade med att säga: "men nu har jag bestämt mig för att behålla denna. Det lär ju inte vara så stor skillnad på 6:an och 6s:en..."

Fick då snabbt kontringen från Joel som är kunnig inom det mesta:

"Fast jo.... Skillnaden mellan 6:an och 6s:en är väldigt stor. Det har aldrig varit en sådan stor skillnad mellan en original och en S innan. 6s:en har massvis med nya, smarta grejer".

Såååå, nu har jag flyttats tillbaka till ruta ett igen, utan att passera gå.

Frustratiooooon!

Nu ägnar jag mig istället åt den allra jobbigaste delen av bröllopsplanerandet: vägen mot den perfekta bröllopskroppen!

Var igår för första gången iväg till gymmet med mina PT:s: Mikaela och Hampus.

De kom med förslaget att vi skulle träna ben - jomenvisst, svarade jag kaxigt och intet ont anande om vad det egentligen skulle komma att innebära. 

Vi hade möte på jobbet idag som höll på hela eftermiddagen. Jag satte mig glatt i stolen kl 13.00 och när jag sedan kl 17.15 skulle resa mig satt jag som förstelnad. Jag tackar gudarna för att det fanns bord och armstöd omkring att ta hjälp av, för annars hade jag aldrig kommit upp ur stolen!

Efter mötet väntade en spökvandring på Örebro slott tillsammans med mina tillresta kollegor och det visade sig ju, till min största förskräckelse, innebära bestigning av ett X antal branta trappor följt av att ta sig ner för dem igen.

Det gick sådär, kan jag milt påstå. 

Därefter begav vi oss till Harrys för att inta en god bit mat - men jag fasade mest inför stillasittandet under tiden... För mycket riktigt var jag stelare än någonsin efter några timmar djupt nedsjunken vid bordet. 

I skrivande stund ömmar det i benen även fast jag ligger helt utslagen i sängen utan någon som helst belastning på mina arma ben. 

Kan ju säga er att den perfekta bröllopskroppen känns ljusår bort just nu... 

(Klämde dessutom i mig denna lilla, nätta plocktallrik på Harrys förut så gårdagens träning ses troligtvis som högst lönlös sett till kaloriförbränning kontra intag). 

Det glädjer mig att se att det finns några, tappra läsare kvar, trots min långa frånvaro. 

Om ni är allergiska mot spetsar, lull-lull, korkskruvslockar, glimmande ringar, dekorationer och annars bröllopstypiskt kommer ni nog tyvärr få utslag och svullna upp av denna blogg framöver. Jag känner mig nämligen att det kommer bli mycket sådant här nu. 

Jag fullkomligt ÄLSKAR ju att planera saker men min käre fästman är inte riktigt på samma fanatiska plan som jag är, så det känns som att detta forum är en bra ventilering så stackars Jocke inte tvingas utstå allt mitt upprepande tjat. 

 

Mitt stundande grubbel kretsar kring ringar. 

Jag älskar min ring som Jocke på alldeles egen hand (hehe) valde ut till mig. Jag har redan föreställt mig preciiis hur vigselringen ska se ut och hur vackert de kommer glimma tillsammans. 

När vi var på bröllopsmässa i Loka Brunn i helgen ställdes dock allting på sin ända.

En guldsmed som var på plats uppmärksammande mig på att min ring behöver omarbetas för att passa ihop med någon annan ring. Den är nämligen inte "plan" på sidorna så den andra ringen kommer inte kunna ligga emot min ring på ett snyggt sätt utan det kommer bli en glapp emellan. 

 

Trodde ni att jag hade dött?

Eller kanske är ni inte fullt så drastiska i era antaganden utan istället trodde att jag lagt av med bloggandet?

 

Inget av det stämmer! Åtminstone inte det förstnämnda.

Jag kan erkänna att jag själv var rädd att jag lagt bloggandet på hyllan för gott. För jag kände plötsligt att jag inte hade något att bidra med i bloggvärlden längre.

Det har dock inte gått en enda vecka utan att jag tänkt på bloggen och funderat över vad som skulle kunna vara "stort nog" för att få mig att återuppta bloggandet.

 

Nu har en sådan stor grej uppstått och jag kände att min blogg ju följt med så länge så det vore rent av oförskämt att inte dela med mig av det i detta forum. Så, nu kommer det som förmodligen inte kommer vara någon nyhet för någon av er läsare, men väl så en nyhet för min älskade lilla blogg.

 

 

Det skedde den 29 juni 2015 under vår semester på Malta som inte riktigt blev vad jag väntat mig

- i dubbel bemärkelse.

Det första är såklart att jag inte trott att jag skulle ha en ring på vänsterhanden när jag satt på planet tillbaka till Sverige. Och det andra är att jag fullkomligt brände sönder ansiktet under semestern...

 

Dag 2 på semstern fick vi nämligen den briljanta idéen att åka ut på en båttur till en paradisö. Underbart på alla sätt och vis, men blåögd som jag är (och dessutom med en antydan till gingerhy) smörjde jag in mig med solskyddsfaktor 8 vid enkom 2-3 tillfällen under hela dagen. (DUMHUVUD!)

Detta resulterade i att jag morgonen därpå vaknade upp i en helt ny skepnad - med ett ansikte som var sin dubbla storlek... Det var helt fruktansvärt, kan jag lova. Hela mitt ansikte hade ett encentimeters lager att vätska innanför huden. (FRÄSCHT!). Min panna stod ut ca 2 centimeter från ögonbrynen och likaså gjorde mina kinder. Min näsa var fylld av genomskinliga blåsor. Den morgonen började därmed med ett gällt skrik följt av otaliga timmar av gråtande. Jocke, som den underbara människa han är, stöttade mig dock trots att jag såg ut som ett monster och tog mig till apoteket där jag gråtade bad om hjälp och fick en salva för 2:a gradens brändskada som var min troföljare resten av veckan under min solhatt, mitt parasoll och bakom mina solglasögon. Så här i efterhand har Jocke berättat att detta lilla dilemma gjorde det svårt för honom att hitta "det rätta tillfället" för att fria till mig. Och det kan jag förstå, så mycket jag klagade och grät. Känns ju kanske inte som det ultimata tillfället... Men - det som glädjer mig mitt i detta elände är att min fina Jocke såg bortom detta. Han bortsåg från min fasansfulla uppsyn och planerade i smyg (medan jag låg nedbäddad på hotellrummet med en slöt handduk över huvudet en hel dag) det som kom att bli den hittills bästa kvällen i mitt liv.

 

Sista kvällen (när mitt svullna face dragit sig tillbaka något men inte på långa vägar var återställt) meddelade han mig att vi skulle åka till grannbyn Sliema och äta middag.

 

Väl på plats visade det sig att han bokat bord på en superfancy restaurang där vi slog oss ned och njöt av en alldeles underbar middag och utsikt. Jag tänkte dock under hela middagen att han verkade disträ och klagade lite smått på honom i en önskan om att han skulle vara mer närvarande och inte, vad jag trodde, tänka på sitt jobb. Intet ont anande om att det som gnage i honom var en nervositet över att han inom en kort stund skulle fria till mig.  Han gick iväg på toaletten och jag gick ut på verandan och satte mig i en loungesoffa och blev fullkomligt hänförd av den fina omgivningen. Jag tänkte "Detta är ett perfekt ställe att bli friad till på" men slog snabbt bort tanken och intalade mig själv att jag skulle sluta drömma och vara tålmodig. "Det kommer i sinom tid...". Precis i samma ögonblick dök Jocke upp i mitt synfält och gick emot mig med bestämda steg, satte sig bredvid mig i soffan, var sådär allmänt söt och kärleksfull som han alltid är och sa sedan de där orden jag aldrig kommer glömma.  "Vill du leva ditt liv med mig?" "Älska mig i nöd och lust?" "Vill du gifta dig med mig?".

Jag pep till svar mellan varje fråga och började gråta igen - denna gång, för första gången på en vecka, inte pga att jag var vanskapt och monsterlik i ansiktet.

 

 

Detta är den vackra utsikten som jag tog kort på sekunden innan Jocke stegade upp på verandan:

Det är framför allt inte så stort att det kräver ett blogginlägg som dessutom är det första på flera veckor.. Neeej då!

 

Men sen kom det som visade sig vara MITT spel; roulette. 

Jag smackade in en hög med marker på någon siffra (minns ej vilken?!) och vann 7500 spänn!! Var obehagligt adrenalinfylld efteråt...

Tur som var lugnade vi ner oss på världens fancy pancy-restaurang där inne på casinot efteråt. 

Där serverades det hembakat bröd i alla dess smaker från en korg fylld med varma stenar, vi fick en matsked med en  aptitretande blandning av kantarell, renskav och müsli(?), vi fick en alldeles ursökt ryggbiff (där jag så klart i förväg förvarnat om att jag inte ville ha lök och paprika) där jag fick en annan sås, anpassad efter mitt mathandikapp samt vanlig potatispuré istället för en kryddad sådan. Till efterrätt serverades "fjällfilspannacotta med gulbetsglass och kanderade popcorn"... Smaka på de orden! Fancy pancy, inte sant?

Supergott var det dock. Se själva:

Hur som haver, så var det en förträfflig kväll fylld med spänning, godsaker och skratt. 

Lökigt, men sant!

Så, tack kära Skanova Support för denna dag! 

/ en som kommer ge vika för matkoman vilken sekund som helst