Pimp My Ride - Sorgligt?
Igårkväll låg Martin och jag helt utslagna i hans soffa efter en dag flängandes i Örebroblåsten.
Vi tittade på ett Pimp My Ride-avsnitt som vi båda redan sett. Programmet där skrothögar görs om till rullande kareokemaskiner på 18'' kromfälgar. Ägaren till mästerverket blev såklart överlycklig och hoppade och skrek av glädje. När det sen i slutet av programmet visades vad som skulle ske nästa avsnitt hände något väldigt underligt, eller var det egentligen det?
Hur som helst så skulle en USAbrud få sin vita civic omgjord och eftersom detta program inte är direktsänt visade de också en snutt av hur euforisk hon blev när hon sedan såg resultatet.
Det underliga i detta är att, denna brud som år 2004, tusentals mil härifrån, grät av glädje över sin civic med både cd- och kassetspelare, också fick mig att bli sentimental och blank på ögonen. Martin trodde inte sina ögon när han såg att jag lipade åt Pimp My Ride och det fick mig att börja fundera över iallafall jag var dum i huvudet eller vad felet var...
Jag och mamma hade för några år sedan som vana att efter skola/jobb sätta oss i soffan och slökolla på "Extreme Home Makeover". I slutet satt vi jämt och tjöt för vi såg hur lyckliga dessa familjer med handikappade barn eller avlivda föräldrar blev. Det kanske inte riktigt är samma sak som när en fullt frisk tjej får en fräsch bil. Men den innerliga glädjen som syns i båda fallen är häftig!
Mamma och jag kan även fälla en tår till Nyheterna ibland när vi är på sådant humör. Fast på denna punkt är faktiskt mamma mycket värre än mig.
Nu då, Är jag dum i huvudet eller vad är felet?
Nja, personligen tror jag bara att jag är känsligare än normen och känner väldigt mycket medlidande med andra. Ingen bokstavskombination fel i huvudet för det, utan bara lite allmän sympati.
Även om det kan vara en väldigt jobbig egenskap så är det nog bra till något. Mest jobbigt för mig själv tror jag men jag är van, eftersom jag levt med det i snart 18 år.
Fråga:
Jag gråter till Pimp My Ride. Är jag normal? Finns det någon där ute som är likadan?!
Nu inväntas Dajja. Vi har hela Röfors för oss själva och ska laga mat, pussla, mysa och lösa världsproblem!
(Förövrigt blir jag lack på allt skitsnack i klassen - skärpning!)
Vi tittade på ett Pimp My Ride-avsnitt som vi båda redan sett. Programmet där skrothögar görs om till rullande kareokemaskiner på 18'' kromfälgar. Ägaren till mästerverket blev såklart överlycklig och hoppade och skrek av glädje. När det sen i slutet av programmet visades vad som skulle ske nästa avsnitt hände något väldigt underligt, eller var det egentligen det?
Hur som helst så skulle en USAbrud få sin vita civic omgjord och eftersom detta program inte är direktsänt visade de också en snutt av hur euforisk hon blev när hon sedan såg resultatet.
Det underliga i detta är att, denna brud som år 2004, tusentals mil härifrån, grät av glädje över sin civic med både cd- och kassetspelare, också fick mig att bli sentimental och blank på ögonen. Martin trodde inte sina ögon när han såg att jag lipade åt Pimp My Ride och det fick mig att börja fundera över iallafall jag var dum i huvudet eller vad felet var...
Jag och mamma hade för några år sedan som vana att efter skola/jobb sätta oss i soffan och slökolla på "Extreme Home Makeover". I slutet satt vi jämt och tjöt för vi såg hur lyckliga dessa familjer med handikappade barn eller avlivda föräldrar blev. Det kanske inte riktigt är samma sak som när en fullt frisk tjej får en fräsch bil. Men den innerliga glädjen som syns i båda fallen är häftig!
Mamma och jag kan även fälla en tår till Nyheterna ibland när vi är på sådant humör. Fast på denna punkt är faktiskt mamma mycket värre än mig.
Nu då, Är jag dum i huvudet eller vad är felet?
Nja, personligen tror jag bara att jag är känsligare än normen och känner väldigt mycket medlidande med andra. Ingen bokstavskombination fel i huvudet för det, utan bara lite allmän sympati.
Även om det kan vara en väldigt jobbig egenskap så är det nog bra till något. Mest jobbigt för mig själv tror jag men jag är van, eftersom jag levt med det i snart 18 år.
Fråga:
Jag gråter till Pimp My Ride. Är jag normal? Finns det någon där ute som är likadan?!
Nu inväntas Dajja. Vi har hela Röfors för oss själva och ska laga mat, pussla, mysa och lösa världsproblem!
(Förövrigt blir jag lack på allt skitsnack i klassen - skärpning!)
Kommentarer
Postat av: Elin
Jag älskar dina sympatiska drag söstra mi! :)
Postat av: Annica
Jag måste säg att jag med gråter av sådana program ganska ofta. Jämt när dom blir lyckliga typ. Som extreme home make over, tjuter som en tok av det. haha.
Ville bara meddela om att du inte var ensam ! ;)
Postat av: Elin
Men hallå?!?! Skriv nåt då segis :P
Postat av: Dajja!
Jag säger s om Elin! SKRIV NÅT.
Jag väntar ju
Trackback
