Lena Henningson - i med- och motvind

Igår ställdes jag inför ett ultimatum. Två, för mig okända, killar på ICA sade: Oj, va emo! när jag, ensam mötte dem vid brödavdelningen. Eller jag antar att det var mig de talade om eftersom det inte var någon annan i närheten just vid det tillfället. Jag gick bakom sveas brödställ och ropade dit Isac för att få lite tröst.

Jag kan medge att jag inte såg ut som ett färgglatt påskägg precis, men emoklädd tycker jag inte att jag var. Jag gick klädd i svarta strumpbyxor, svarta knästrumpor, svarta stövlar, svart jacka och en vit plöffsig halsduk. Lite väl dystert kan jag tycka så här i efterhand men det är lätt att vara efterklok. Jag ser svart klädsel som klassisk, men omgivningen uppfattar mig tydligen som emo när jag bär det. Inte roligt, men ändå så var det lite skrattretande...

Våran klass är inte alls förberedda inför dagens svenskaprov. Vi funderar på o protestera och förflytta det.
Wish me luck!