Lena Henningson - i med- och motvind

Martin och jag skulle ut på en skön promenad i vårsolen för en stund sen. tilläggas bör att Martin cyklade...*host* LAT!
Väl på väg blev vi omkörda av den läskiga gubben (som tydligen inte är läskig) och vi kände därför inte för att gå över hans gård som vi vanligtvis gör i Naltorpsrundan. Vi fortsatte istället rakt fram och gick en jävla bit och Mart försökte styla med cykeln. När vi kom till ett vägskäl en bra bit ifrånutgångspunkten informerade Martin mig om läget. Det var jättelångt om vi skulle fortsätta rundan runt. Vi bestämde oss efter en stund istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom ifrån. Jag pinnade på och Martin cyklade rart bredvid. Helt plötsligt fick jag lust att springa och började göra det. Martin pressade och peppade mig där han gled omkring å sin cykel och jag ilade. Eftersom vi kom från ett annat håll än jag var van vid missbedömde jag avstånden till stora vägen igen. Jag satte upp som mentalt mål att springa enda till vägen. Jag sprang och sprang och nådde INTE vägen...förr än ca. 1 ½ km senare. Då fick jag åka på pakethållaren resten av vägen, och jag var väldigt stolt över mig själv, and so was Martin.