Lena Henningson - i med- och motvind

Igår var den stora dagen kommen. C o l d p l a y !
och som vi väntat. Vi har längtat till denna dag sedan vi köpte biljetterna på releasedatumet, den 11 december.
Och inte nog med att  vi väntat i drygt 8 månader... Vi väntade ju ytterligare i kön. visst hade andra stått där betydligt längre än oss, men vi stod/satt och väntade i 5 och en halv timme. Vi fördrev tiden genom att leka lekar. (Solbritt och Styrbjörn kom på tal vid ett flertal tillfällen) Men frågan är då om det var värt all väntan? och svaret blir ett självklart och intet tvekande, J A !

Väl där fick vi guldplatser precis vid staketet runt en av ramperna (vilken, till våran överväldigande glädje visade sig vara den ramp Chris Martin oftast sprang ut). Första gången han sprang ut och då nästintill befann sig ynka två meter ifrån oss fick jag och Sanna känslomässiga sammanbrott och började skika och stortjuta. Jag blev helt till mig och fick sedan en lång stund efteråt kippa efter andan för att över huvud taget kunna andas. Det var en lustig känsla. Jag kan beskriva känslan som om en god demon för en stund tog över min kropp och mitt sinne.
Resten av konserten fullkomligt njöt jag mig igenom, trots den feta och puttiga tjejen bakom mig. Vid ett tillfälle väckte Sanna mig ur mitt transliknande tillstånd då jag stod och tog in musiken med stängda ögon. Chris Martin hade då mänligen förflyttat sig ut på rampen och stod precis bredvid mig samtidigt som jag stod vänd åt ett annat håll och blundade... Tack Sanna för upplysningen!

Bortsett från all felkörning (som för oss blivit vardagsmat) och alla tjuriga människor runt oss i publiken så det var en helt felfri och nutningsbar dag. Ett extra plus var det ju att hela denna dag spenderades med flickor utöver det vanliga. Puss på er!

Och Puss och Tack till Coldplay som förgyllde denna sen-augusti-dag och gjorde den helt oförglömlig!