Lena Henningson - i med- och motvind

I morse kl 9:41 vaknade jag - panikslagen av min nyss drömda dröm. När jag nu tänker tillbaka på det, var den bara jättelarvig och inte så mycket att brusa upp sig för. Men när jag vaknade upp ur den med ett ryck, kändes det som om jag vaknat upp från en av de värsta mardrömmarna jag någonsin haft.

Jag och min familj var på ett badhus och jag blev plötsligt hungrig.
Jag tog på mig ett par sjukt högklackade skor och gick till kiosken, som låg i en trappa.
Jag hade enbart med mig en femhundring men antog att det inte skulle vara några större problem.
Jag beställde någonting ätbart och lämnade sedan fram min femhundralapp.
Kioskarbetaren tittade förundrat på mig en lång stund och pekade sedan på en måttstock som var uppritad på väggen vid ett trappsteg.
"- Jag antar att du inte är 170 cm lång", sa han drygt.
Jag protesterade, för med mina högklackade skor var jag ju drygt 175, men han trotsade emot.
"- Nej, du är inte 170 och därför får du inte betala med en femhundring" , sa han och jag började koka.
Jag skrek på honom. Höll en lång predikan om hur vi någonsin skulle kunna få ett jämställt samhälle, om inte korta människor fick betala med femhundringar. Jag började tillslut storgråta eftersom han inte gav sig och jag inte fick handla min mat. Sedan kom mamma och fick gå emellan honom och mig för att vi inte skulle ryka ihop. Jag sparkade och slog omkring mig med ben och armar och var helt tokig. Mamma släpade mig ner för trappan till en parkering där jag satt och skrek och grät tills jag vaknade.

Sjukt underligt!