Lena Henningson - i med- och motvind

Martankar för er som inte vet: Ända sen jag var väldigt liten har jag haft martankar dvs. mardrömmar fast i vaket tillstånd. Oftast dyker de upp när jag är sjuk, men ibland även vid helt friskt tillstånd. Dessa martankar är omöjliga att rättvist beskriva men jag känner ett slags tryck i huvudet, hör ett olidligt tjut och ser massvis med geografiska figurer som kommer nämre och nämre mig men aldrig kan komma nära nog och jag känner mig då instängd. Jag ser också huvuden som cirkulerar runt omkring mig och skrattar elakt (detta har jag fått från ett läskigt Kalle Anka-avsnitt som jag såg på Disneydags för länge, länge sedan)

Hur som helst. Idag - aningen slö efter gårdagens utgång och därmed lite labil i skallen - fick mina martankar ett ansikte. Jag lyckades ta mig upp till föreläsningen kl 13:15 och möttes utanför föreläsningssalen av ett gäng dansare som dansade någon slags fighting-dans, slog pinnar mot varandra och snurrade runt på huvudena så att dreadsen fladdrade, till någon jätteläskig och trummig musik.

Vid första anblick var det en rolig grej men ju längre vi stod och kollade desto mer illa till mods kände jag mig. När denna ivriga och hetsiga dans blandades med ett rum fullt med människor och en skrattande och överdrivet diggande, handklappande tjej på en stol, blev jag snurrig och helt tom i huvudet.
Det var en sån otroligt obehaglig känsla - precis så som martankarna får mig att känna.
Så nu har alltså mina vidriga martankar fått ett ansikte.
I natt kommer jag ha ännu svårare att sova än vanligtvis har jag en känsla av.
Jag känner mig helt dum i huvudet.