Lena Henningson - i med- och motvind

Jag har skrivit om mina martankar här förut. Detta tryck i huvudet och alla konstiga röster jag hör.

När jag förut stod i köket kom dem. Och det var det kraftigaste martanksanfallet jag någonsin haft.

Jag såg en hånflinande man framför mig. Hörde alla dessa röster och ljud och kunde verkligen inte tänka bort dem. Jag kände en sjukt stark obehagskänsla och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kunde inte kontrollera mina händer och det var som om någon annan tagit över hela min kropp. Jag kom på mig själv med att högt för mig själv säga: "Sluta! Försvinn härifrån"... Jag trodde helt seriöst att jag blivit psykiskt sjuk. Det är omöjligt att beskriva denna känsla och dessa röster men det är så otroligt läskigt. Och idag höll det på i över en timma. Jag ringde pappa och grät. Lugnade tillslut ner mig och det hela gick över. Men jag känner fortfarande denna obehagskänsla. Detta är något så fruktansvärt och jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta. Jag måste vara extremt, omedvetet stressad och splittrad. Nu ska jag bara inta meditativt tillstånd och försöka sova. Hoppas morgondagen blir bättre.

Måste även säga att jag älskar min mamma och pappa så otroligt mycket.

Tack för att ni finns!