Lena Henningson - i med- och motvind

Jag blev livrädd och hjärtat slog på max. Jag flög upp ur soffan och sprang till hallen och stog, chockad och bara glodde på porttelefonen som ringde. Det slutade sedan ringa och jag smög till fönstret i köket och öppnade försiktigt och hörde en gammal dam prata med någon där nere vid porten. Hon berättade att hon hade jättesvårt att stå upp och att hon ställt sin rullstol någonstans och inte kom åt den längre. Hon bad om hjälp gång på gång och så blev hon tyst. Då hade någon av mina grannar som svarat förmodligen lagt på luren.

Det började ringa hos mig igen och tusen tankar for genom mitt huvud.

Jag funderade på ifall det skulle kunna vara någon "liga" som lurade ner folk för att sedan råna dem eller göra inbrott hos dem...

Jag bestämde mig dock för att om det skulle ringa igen så skulle jag svara.. och det gjorde det!

Den gamla damen bönade och bad att jag skulle komma ner och hjälpa henne så jag kunde inget annat än att springa ner. Där stod hon på skakiga ben och tårfyllda ögon i en fin päls och jag blev helt tagen.

Fick tillslut ur mig frågan om jag skulle hålla henne under armen så hon kunde stå ordentligt. Så det gjorde jag och sedan ledde hon mig till en järnport längst in på innergården. Där inne var det mörkt och nedklottrat och jag visste inte alls var den ledde. Jag tänkte hela tiden att någon biffig karl skulle komma och hoppa på mig bakifrån, men det hände inte. Där inne var det bara en brant trappa upp till tre andra järnportar och vi gick upp för trapporna och jag hjälpte henne att sätta sig ner på ett trappsteg.

Då berättade hon att hon hade sin rullstol på andra sidan av en av portarna och att dörren gått i baklås. Efter mycket om och men insåg jag att portarna ledde till parkeringshuset på Ågatan. Hon bad mig att inte överge henne, och det gjorde jag ju såklart inte.

Jag rusade då istället iväg runt hörnet för att öppna dörren inifrån parkeringshuset så hon kunde komma åt sin rullstol. Var livrädd varenda gång jag gick runt ett hörn, men tillslut var jag inne i parkeringshuset och såg hennes permobil stå där vid en dörr. Jag öppnade dörren och där satt hon i trappan och grät.

Jag hjälpte henne upp i rullstolen och hon var helt skakig och chockad.

Men tillslut lyckades vi ta oss ut från parkeringshuset igen och hon tackade mig hur många gånger som helst och tackade för att det iallafall verkade finnas några empatiska människor kvar i världen...

Vi pratade en stund och hon bad mig skicka mitt namn till henne så hon "kom ihåg vem som hjälpt henne", så det gjorde jag.

Sen åkte hon iväg och jag sprang hem igen.

Jag är fortfarande helt chockad... och sorgsen över vilken panik jag hade under hela tiden.

Det är ju hemskt att man, så fort någonting oväntat händer, tror att det är någon som försöker luras eller råna en eller liknande..

Men allting löste sig ju som tur var! Så nu ska jag lägga mig och skaka bort chocken lite och hoppas kunna somna...

ADJÖ