Lena Henningson - i med- och motvind

Sprang därmed med lätta steg uppför min trappa för att skrapa ihop de fem ton kläder, lakan och handukar som behövde fräschas upp. Sprang, dock med tyngre steg, ned med dessa för trapporna och började ladda in en vit tvätt i maskinen. Tryckte i vanlig ordning på startknappen och inväntade att vattnet skulle börja flöda. wait for iiiiiit...... wait for iiiiit..... men inget vatten kom! Jag tryckte på låsuppluckan-knappen och ingenting hände då heller. Tryckte frenetiskt på alla knappar, panikade, tryckte igen, slog av strömmen, provade igen, tryckte, tryckte, tryckte, panikade, slog av huvudströmmen, letade i mörkret efter knappen igen, gick tillbaka till maskinen och tryckte, tryckte, tryckte. UTAN RESULTAT!!!

Ringde hyresvärden och fick inget svar. Lämnade ett smått panikartat meddelande och föreställde mig skammen jag skulle känna när tekniker skulle få rycka ut för att hjälpa mig att återfå mina sminksmutsiga före detta vita handdukar.

Paniken byttes i detta läge till aggression var på jag gjorde en smidig men hård roundhouse-kick på maskinen... som då snällt började ljuda av det där ack så välbekanta ljudet av inströmmande vatten!

Lena 1 - tvättmaskinen 0

In your face!!

Efter detta frustrationsutbrott har maskinen fungerat som en klocka och jag har fullföljt mitt tvättuppdrag!

Med detta vill jag alltså säga, mot mina tidigare upplevda livspreferenser, att våld lönar sig!