Lena Henningson - i med- och motvind

Godafton små varelser!

 

Idag har jag visat mig från min mest okunniga och virrigaste sida på länge.

Det hela började för ganska precis 12 timmar sedan inte så många kvarter ifrån var jag befinner mig nu.

Jag cyklade till OP vårdcentral för att fixa nya pills.  Och det är alltså redan här min ikunnig- och virrighet tar vid:

 

Jag kliver frågande in genom de automatiska dörrarna, letar med blicken efter någon slags guidance och finner tillslut en pil som visar att väntrummet är belagt en trappa upp.

Jag travar upp för trapporna, söker av omgivningen och finner en kölappsanordning och trycker fram en lapp till mig själv för att sedan fejkat erfaret sätta mig i väntsalen bland de så många andra tålmodligt och till synes världs-och vårdcentralsvana väntande människorna. Sitter där och tittar mig omkring och väntar i cirka 10 minuter tills mitt nummer dyker upp på en skärm och jag går fram till receptionen för att anmäla min ankomst. Väl framme vid disken (efter att ha fibblat med mitt körkort en stund) får jag reda på att jag befinner mig på fel våning och småspringer, fnissandes ifrån disken mot trapphuset.

 

Tar två trappsteg i taget för att jag vid detta laget är sen till min bokade tid pga det lilla missförståndet en trappa ned, och kommer upp och slår ned baken i den närmsta soffa jag ser i vad som enligt en skylt är ett väntrum.

Sitter även där och tittar mig omkring tills en dam frågande vandrar emot mig och ännu mer frågade undrar om det är jag som heter Lena. Jag meddelar henne att sådant är fallet och blir då varse om att jag tydligen sitter i fel väntrum. Den soffa jag slagit ned min bakdel i är den tillhörande gravida/nyblivna mammor...

Jag är dock tillslut på rätt plats och får veta att jag har enastående blodtryck och att jag verkar ta god hand om min kropp. Jag kan nöjd och glad gå därifrån med lyckoönskningar från den rara sjuksköterskan som jag hunnit småprata med och avslöjat för att jag snart åker till Marseille. 

 

Lite senare denna dag var det dags för den andra appointmenten. Tandläkaren.

Jag hittar rätt ställe relativt enkelt och tänkte att min fumliga förmiddag på vårdcentralen nog var tillräcklig och att jag skulle klara mig utan ytterligare virrigheter här. Så var dock inte fallet...

När jag äntrat byggnaden och rakt framför mig såg en reception trodde jag att det var där jag förväntades vända mig, varpå jag gjorde just det. Fick klart för mig att jag inte gjorde rätt i det, utan att jag även här skulle gå upp en våning och anmäla mig på en pekskärm. Sagt och gjort. Jag kände mig, när jag kommit upp till rätt våning, väldigt fokuserad och målinriktad då jag med säker handfattning klickade i mitt personnummer och därefter satte mig i väntrummet (dessutom rätt väntrum denna gången!)

 

Mitt namn blir snart uppropat och jag och min nya tandläkare tar i hand och går i enad front mot ett rum där vi samtalar en stund (det framgick att jag tydligen meddelat folktandvården att de inte skulle höra av sig till mig utan att kommunikationen skulle ske i motsatt riktning.  Det förklarar varför jag inte fått en kallelse eller varit hos tandläkaren sedan 2009...). Hon tar sedan kort på mina tänder och pekar därefter ut mot korridoren och ber mig att gå in i rum nummer 16 för att vänta på henne. Jag går ut i korridoren, korsar den och ser en skylt med nummer 16 på. Jag går mot den öppna dörren jag tror att nummerskylten tillhör och går in där, trots att jag för att komma in är tvungen att lätt trycka mig förbi två damer som står och pratar inne i rummet på varsin sida av dörröppningen. Väl inne i detta lilla rum som visar sig vara ett arbetsrum blir jag en aning förvirrad men meddelar ändock med stadig röst till dessa två damer att jag blivit tillsagd att gå in i just detta rum.

De båda tittar förundrat på mig och mumlar lite till varandra och för sig själva och det märks av på stämningen i rummet att någonting inte riktigt stämmer.

Då kommer min tandläkare gåendes i korridoren utanför och får syn på mig som förvirrad som en vilsen demenspatient står där i damernas arbetsrum. Hon skrattar till och meddelar mig om att hon menade att jag skulle gå in och vänta på henne i rummet bredvid det jag inkräktat på , varpå jag snabbt, skamset och skrattandes går ut ur rummet igen och in i rätt rum. 

 

När jag även här slutligen är på rätt plats kan jag slappna av och bli ompysslad och få beskedet att jag inte alls hade några hål (vilket jag var livrädd att jag hade) och att jag har väldigt fina tänder och att jag förmodligen sköter dem väldigt bra i och med att jag hittills i mitt liv aldrig haft hål i tänderna.

 

Efter denna beröm över mina tänder kunde jag, trots även detta ställes lilla pinsamma incident, gå därfrån - nöjd men ack så skamsen över min ofattbara virrighet.