Lena Henningson - i med- och motvind

Har haft den värsta morgonen!!!

Stod på en överfull buss, tryckt mot en killes rygg och fick plötsligt syn någonting som rörde sig : Det kröp en fet och långbent spindel i håret på killen framför mig!!!!!
Jag började okontrollerat att stampa med fötterna och försökte göra allt som stod i min makt för att inte kolla på det krypande aset. Men det var omöjligt!

Samtidigt som det var så obehagligt kände jag att jag var tvungen att hålla kontroll på den så den inte kröp över till mig. 

Jag följde spindeln klättrade runt i håret på killen och såg sedan till min största förskräckelse att den spann en tråd och hasade sig ned längs kinden på honom - UTAN ATT HAN MÄRKTE NÅGONTING!!

Jag tog då tag i tråden och förde den bort från hans ansikte (även det utan att han märkte det).

Och jag trodde då att allting skulle vara frid och fröjd, men snart hittade den tillbaka sin väg upp och kom krypandes upp för hans rygg : dvs. ca 10-15 centimeter från mitt ansikte!!!

Vid den här tiden hade en tjej bredvid mig också fått syn på spindeln och vi grimascherade medlidande till varandra och kämpade emot paniken som vi såg växte i båda våras ögon.

Spindeln klättrade vidare och begav sig uppåt mot killens ansikte. Snart kröp den omkring i nacken och upp till kinden på honom, och han kände fortfarande ingenting!!!

Vid det här laget kände jag bara för att skrika rakt ut och när den sedan kröp vidare till axeln på honom kände jag att det var nog. Jag slog till den och ursäkta mig sedan till killen och förklarade att han hade en vidrig varelse krypandes på sig.

Här infann sig en känsla av lugn. Så som man känner i slutet av en skräckfilm när allting börjar lugna ner sig och man inser att huvudpersonen faktiskt kommer överleva.

Men denna känsla fick inte vara länge.

Jag hade nämligen inte dödat spindeln utan bara "klämt till den" lite och insåg snart att den alltså fortfarande kunde krypa omkring någonstans!!!

Det började genast krypa i hela mig och jag kliade mig än mer okontrollerat med fötterna upp på benen för att döda kräket OM det skulle befinna sig på mig.  Började även kallsvettas.

När vi sedan äntligen kom fram till slutstationen bokstavligt talat FLÖG jag ur bussen, kliade mig frenetiskt på benen och insåg att "krypandet" kom ifrån min långklänning som slingrat sig kring benen...

Trots det vandrade jag omtumlad till skolan med snurrande huvud och kände att jag var nära att svimma. Satte mig ned på en bänk en stund och lugnade ner mig och rusade sedan in till klassrummet.

 

Och nu är vi framme i presens.

UUUUSCHHHH. Känner mig helt konstig i kroppen fortfarande!

Vidrigt! var det.