Lena Henningson - i med- och motvind

TJA!

 

Denna dag har varit... intressant!

Startade den med en chokladcroissant, juice och espresso nere på hotellrestaurangens uteservering. Satt där med phony i högsta hugg och använde hotellets wifi för att studera google maps.

När jag kände mig relativt säker på vägen vandrade jag iväg från internetsfären och mot okända gator med sikte på gatan där min lägenhet ligger. Hittade dit väldigt smärtfritt och kände att ingenting kan stoppa mig nu. 

Upptäckte att dörren in till lägenhetsfoajén var öppen och vandrade in och fortsatte in genom en annan dörr tills jag kom till innergården. Spanade runt där en stund och förvånades över hur tomt det såg ut. Inte en människa så långt ögat nådde. Bestämde mig då för att gå tillbaka ut på gatan, men där var det någonting som stoppade mig...

 

Dörrarna som jag precis passerat var låsta inifrån och man behövde en kod för att låsa upp dem!!!

Så där stod jag, i min ensamhet, inlåst på en innergård. Kände paniken växa och rusade runt i alla små prång därinne på jakt efter andra flyktvägar - utan framgång. CELLSKRÄÄÄCK!

Men det fanns ju inget att göra. Där stod jag, i kanske 10 minuter, tills två tjejer äntligen uppenbarade sig på innergården. 

Dessa två var från Brasilien och Sydkorea men kunde som tur var engelska så jag berättade mitt öde för dem och de hjälpte mig ut. Det framgick då även att en av dem skulle plugga på samma univ som jag samt att de just då var på väg till metron för att åka till universitetet och bekanta sig med den färdvägen innan vi ska börja plugga.

 

De frågade om jag ville joina och jag som inte hade någonting annat för mig hakade på.

För att komma dit är man tydligen tvungen att först åka metro och sedan byta till buss, vilket vi alltså gjorde.

Efter en lång stunds guppande på bussen såg vi en Euromed Management-skylt och hoppade raskt av.

Upptäckte dock snart att vi var i ett bostadsområde där euromed-studenter bor.... ett område som ligger en ca 15-20minuters busstur bort.

 

Där och då kom det även fram att dessa tjejer tänkt åka till universitetsområdet för att sedan ta en timmes (!) promenad över bergen (!) för att komma till havet där man kan bada och hoppa från klippor. Lät ju sannerligen nice ändock väldigt mödosamt, men jag kunde ju inte göra något annat än att hänga på när jag ändå var där mitt ute i ingenstans.

 

Så vi började promenera upp på små grusstigar längs bergen i gassande 12:00-sol. Vi gick och gick och gick och tillslut kände jag att hallucinationer om vattenhål inte var långt borta. Insåg snart att vi inte hade någon aning av var vi var eller var på väg utan vandrade bara i hopp om att vi skulle komma någonstans igen.

Nådde dock tillslut till vår stora lycka bilvägen igen och följde därefter den tills vi kom till universitetet. Vid det här laget hade vi varit på resande fot i 2 timmar och vi alla var helt döda, uttorkade och hungriga. När vi då nådde vägen som ledde till havet bestämde vi oss för att inte ens försöka ta oss dit utan vände tillbaka igen och påbörjade den långa resan hem igen. Hittade dock så småningom en busshållsplats och sjönk där ned på bänken i väntan på bussen.

 

Väl hemma igen var vi så utmattade att vi skildes åt för att gå och sova. Jag gick dock först förbi en liten restaurang och köpte med mig en baguette och en cola som jag satte mig ned med och förtärde på ett räcke i solskenet. Satt där och solade och spanade på folk i ca 30 minuter tills det kom fram en man till mig som ville småprata. Sagt och gjort! Vi förde ett samtal på franska i ca 1 timme (!!!!) och han visade mig sedan till ett supermarket innan vi skiljdes åt.

Nu ligger jag heeeeelt utslagen på hotellsängen och funderar starkt på att gå och lägga mig för natten.

Inga restauranger är öppna, eller jo, man kan köpa något att dricka men ingenting att äta, och jag har ingen ork eller ingen koll på vad man kan göra annars. Hade mer än gärna legat på en sandstrand just nu med tårna i havet, meeeen det är alldeles för omständigt för mig idag känner jag...

 

Får se om jag orkar mig ned till hotellbaren om en stund för att inte känna mig som ett totalt asocialt freak.

 

Köpte iallafall vatten och en till baguette på supermarketet förut så jag får käka den till kvällsmat.

 

Au revoir, mes amis!