Den mödosamma resan till Adolfsberg
Är precis hemkommen från en filmkväll i Adolfsberg. Tidigare idag tänkte jag att ja men det är ju inte så långt. Dit kan jag lätt ta mig på min räserbike!.
Där tänkte jag fel!!!
För resan dit var allt annat än lätt.
Det var ju nämligen full storm och på den plana Gustavsvikslångsträckan var jag nära tårar (och egentligen redan kommen till tårarna pga blåst i ögonen...). Jag skrek högt för mig själv, trampade och trampade men rörde mig inte ur fläcken, förutom åt sidan vid ett tillfälle då jag var nära på att blåsa ned i diket.
Jag överdriver inte när jag säger att det var den jobbigaste cykeltur jag någonsin haft. Flera gånger tvingades jag svälja min stolthet, kliva av cykeln och leda den istället. Skämdes så mycket när flådiga bilar, bergis hemmahörande i Adolfsberg, swischade förbi och jag riktigt kände hur de hånade min lathet, svaghet och rostiga cykel....
Vägen hem gick lyckligtvis betydligt lättare eftersom jag hade sällskap samt medvind och nedförsbacke.
Ändock var jag när jag kom hem heeeelt död (och hade ännu ondare i nacken än någonsin tidigare) och ville bara stupa i säng ögona böj.
TJI FICK JAG! Jag tvättade tidigare idag och tvingades därmed skrapa ihop den sista ork jag hade i kroppen för att bädda rent i sängen innan jag kunde krascha.
Så NU är jag död!
(Och för övrigt verkar jag vara den enda i denna värld som inte visste att Dermot Clemenger, som jag nämnde i föregående inlägg, var från Örebro... Pinibelt?)
