Den mödosamma resan till stranden
Milla och jag, som är av det nostalgiska slaget, åkte igår 7 mil för att få tillgång till solens strålar och böljande vatten i vår älskade barndomsby, Röfors. Vi packade med oss matsäck, kakor, Junior-suduko och filtar och hoppades få uppleva sommaren en sista (och första) gång. (Vi har båda två jobbat i stort sett hela sommaren och missat många soltimmar...).
Målet var först Skiramon, en strand ingen av oss varit på på ca 10 år. Väl framme var det inte mycket som var sig likt. Det var väldigt igenvuxet och hela sandstranden låg i skugga varpå vi gav upp de planerna och begav oss mot Röforsviken istället.
Den viken brukar vara oss bekant, men stigen dit var även den nu väldigt igenvuxen (eller vi hittade inte den ursprungliga stigen om man ska vara helt ärlig...) Vi släpade vår packning genom kärr och vattendrag, över stockar, stenar och älgspillning och långt bort i horisonten skymtade vi ständigt sjön.
Efter en minst sagt mödosam vandring nådde vi tillslut denna underbara vik, pustade ut, brädde ut vår filt och borrade ner fötterna i den varma sanden. ÄNTLIGEN FRAMME!
Vår strandvistelse var dock inte smärtfri. Vi skrämdes ofta av prassel i skogen, getingar, myror, kopulerande gamlingar i vattnet och återkommande moln på himlen. Men i det stora hela hade vi en alldeles underbar dag bestående av mycket skratt, sol, bad, Nordman-lyssnande, sudokulösande, mackkastande och kakätande.
Så, tack älskade Milla för en spännande och njutningsfull dag!
