Soliga hälsningar från ett nyfunnet kissgömställe
Spenderade några sköna timmar vid Alnängsbadet med Becka idag. Vi njöt av livet, varandras sällskap och solen, proppade i oss nötter, vindruvor, bigarråer, kex och lyssnade på P3 dokumentär. LOVELY!
När vi skildes åt kände jag dock att jag inte riktigt fått nog av solen för dagen varpå jag tog min strandväska och spatserade ut på stan för att leta efter en gräsplätt att beslagta. Fann snart ett perfekt och undangömt ställe bredvid mina älsklingsbänkar vid Konserthuset. Där har jag nu legat utfläkt på en filt i timtal lyssnandes till Maria Svelands alldeles underbara sommarprat. Fällde en hel del tårar varför jag var glad över att ha hittat ett sådant gömt ställe.
Det faktum att det var undangömt bakom buskage kom snart att bekymra mig en smula. Jag har nämligen sedan första stund känt en bris av någon vidrig, oidentifierbar lukt. Jag började tro att det var jag själv som stank men efter en stunds sniffande insåg jag att så faktiskt inte var fallet. Men så plötsligt som en blixt från klar himmel så slog det mig...
En sådan här avskilt plats är ju perfekt att smyga undan och urinera på!!!
Så fort jag fått den uppenbarelsen kände jag att mina näsborrar sakta men säkert identifierade lukten och jag insåg att jag med största sannolikhet ligger på pissdränkt mark.
Fräscht!!
Men solen värmer för gött för att jag ska vilja flytta på mig så jag får stå det kastet och ta en dubbeldusch sen istället!
