Första vurpan lät inte vänta på sig.....
Har precis varit med om den värsta cykelturen på väääldigt länge. Den gången då jag cyklade i hällregn var en barnlek i jämförelse med detta.
Överlevarn'
Denna förrädiska snö som dolde isgatan fick mig att checka av första vurpan. Det är ju SÅ PINSAMT att ramla på cykeln alltså. Känslan när man inser att greppet är tappat och den vacklande vägen ner i asfalten är fasansfull. Man känner sig så otroligt ograciös. Och genast efter fallet reser man sig snabbt upp, tittar sig omkring för att se om någon sett en, pustar ut av att så inte var fallet, borstar hetsigt bort alla spår av snö från kroppen (ingen ska någonsin få reda på att jag ramlat!!!) och skäms.
Cyklade sedan på skakiga ben vidare och var bokstavligt talat LIVRÄDD i varenda sväng. När jag cyklade längs med vägen tillsammans med alla bilar på Engelbrektsgatan var jag övertygad om att jag skulle dö.
Det gjorde jag dock inte som tur var eftersom jag fegade ur, gick av cykeln och ledde den sista biten hem istället.
Förbannar dock mig själv för valet av skor idag... Smala, helt mönsterlösa sulor, kilklackar och snö är inte en ultimat kombo.
Kommentarer
Trackback
