Lena Henningson - i med- och motvind

Både mor och far har kommenterat här och undrat hur det fick för mig på simningen. Eftersom mamma är med i Våga-vägra-Facebook-gruppen och att pappa är ytterst oaktiv där, har de inte fått del utav detta svar som jag publicerade där. Blir därmed tvungen att delge det här också!

 

Jag gick upp ur sängen strax innan 13, käkade en god och stadig frukost, packade "badhusväskan" och begav mig ut i snömoddet med min cykel som har haft en viloperiod på ett halvårs tid.

Jag tog sikte på Gustavsvik och höll på att ramla varannan meter. Cyklade dessutom fel och tvingades stanna för att fråga en söt liten dam som vänligt dirigerade mig rätt.

Väl framme äntrade jag entrén samtidigt som ett busslast med småungar.

Stod i kö (som stod still) efter dessa i ca 15 minuter tills jag tog mod till mig och gick fram till receptionen för att fråga om denna långa och stillastående kö även gällde mig som enbart skulle till motionsbadet. 

Självklart var så icke fallet utan jag fick genast hjälp. Fick då också reda på att det skulle vara TV-inspelning inne på motionssimmet från kl 15 och att bassängen därmed inte var öppen för allmänheten.... Klockan var nu 14:30 och jag frågade om jag kunde simma en snabbis. Det kom inte på frågan, men jag fick tipset att istället gå in på upplevelsebadet och bubbla lite bubbelpool.

 

Sagt och gjort. Jag gick upp i omklädningsrummet, krängde på mig bikinin och begav mig, ensam, ut i upplevelsebadet bland tjoande och tjimmande ungar och dess målsmän.

Jag zigzagade fram till bubbelpoolen och satte mig snällt på kanten och väntade tills det började bubbla som ett klartecken på att man fick kliva i. Jag satt där, tittade mig omkring och kände mig allmänt mobbad tills bubblandet avtog. Vandrade då bort till poolen och simmade ut till det djupaste där jag sedan, tätt intill väggen, simmade några längder bröst- och ryggsim bara för sakens skull.

Tröttnade snart och gjorde istället några egenpåhittade arm- och sparkövningar vid poolkanten tills jag snart beslutade mig för att avsluta min badupplevelse.

 

Traskade upp till omklädningsrummet igen, bastade så att näshåren brann upp, bytte om och cyklade försiktigt hem igen.

 

Detta låter kanske som ett fatalt misslyckande i era öron?

Och så kände även jag stundvis, men samtidigt var jag ändå stolt att jag ens tog mig iväg, och att jag fick in på upplevelsebadet själv och upplevde den känslan... Jag var tveklöst den enda person där som inte hade någon som sällskap, men det gjorde inte så jättemycket egentligen.

Jag måste dock medge att det kanske hade varit en aning roligare att ha något slags umgänge, men om jag nästa gång lyckas pricka in simning en dag då simhallen faktiskt är öppen, tror jag nog att det kan bli en ganska rofull stund!