Lena Henningson - i med- och motvind

Vilken fruktansvärt bra film!!

Farbror Anders (aka. världens mest spontana människa som kommer på saker så sent att det oftast är rent utav omöjligt att hinna hänga med på dem) bjöd idag med mig på bio. Jag trotsade det otroliga stressmoment jag tvingades stå inför, för att hoppa på spontanitetståget.

Jag satt nämligen på ett tåg tillbaka till Örebro. Tåget skulle anlända kl 18:42.

Bion började 18.50 - men jag hann!!!! Zigzagade mellan människor och gator snabbare än världsrekordinnehavaren i powerwalking. (För springa kunde jag ju omöjligt göra. Det är ju så galet pinsamt att springa bland folk om det inte är uppenbart att det är i träningssyfte och man har svettband, benvärmare och hela konkaronget på sig. Exempelvis en sådan sak som att springa till en buss för att hinna med - Skulle jag aaaaaldrig göra! Aldrig någonsin. Om det så hängde på mitt liv skulle jag ändå inte göra det).

Så jag powerwalkade så att smalbenen brann, och jag hann!!

Vilken segerkänsla sådant frambringar alltså!

Hann även se så mycket reklam att jag blev uttråkad. Hann även äta så mycket popcorn innan filmen började att jag fick ont i läpparna pga allt salt. SÅ mycket hann jag alltså!

 

Hur som helst.

Filmen. Vilken masterpiece!!!!

Den hade (och skänkte) verkligen allt: Fasansfull misär (= storböl), humor (= skratt), blod (=illamående) och fin natur och intressant filmning (=njutning).

 

När jag och min biokompis efter filmen skiljdes åt och jag promenerade hemåt kändes varje steg jag tog som ett steg som också mr Django skulle kunna tagit. Jag gled graciöst över de slaskiga gatorna och jag kände mig cool  (trots att jag inte hade likadana dyngcoola brillor som han hade). Jag skulle ner i mitt förråd och hämta min skrivare. När jag öppnade dörren ned till den mörka källaren föreställde jag mig att det stod ett dussin viltsinta och skjutglada karlar där nere som hade fått nys om att jag hade ett pris på mitt huvud. Jag fantiserade om hur jag skulle dra mina imaginary guns och smacka ned hela bunten med HS innan de ens hunnit reagera över att jag kommit in i rummet. Sorgligt nog (?) var detta bara dagdrömmar och källaren var alldeles folktom. Jag gick då upplupet till förrådet, plockade fram skrivaren plus lite annat smått och gott som jag fick för mig att jag ville ha med mig upp, tog allting i min famn - trots att det egentligen är vädigt otympligt att bära alltsammans på en och samma gång. Men det skrämde inte mig, jag är ju som Django...  

Jag vandrade mot dörren och den automatiska lampan släcktes bakom mig innan jag nått dörren, men det räddes jag inte av. Jag ryckte nonchalant på axlarna och tog vant de sista stegen uppför trappan, öppnade dörren och nu reflekterades gatulampornas sken mot mitt ansikte igen. Jag krånglade en väldigt lång stund med att kunna låsa dörren medan jag höll i alla dessa ting, men lyckades tillslut och log ett snett leende för mig själv över hur oövervinnerlig jag är. 

När jag kom upp till lägenheten ställde jag smidigt ned allting jag burit på på golvet, knäckte nacken åt båda hållen, knakade alla fingrar och kopplade in skrivaren till datorn.

 

Och så fungerade det inte att installera drivrutinen!!!!!!!!!!!!!??????!!!!!! Till en början behöll jag lugnet eftersom jag hade Djangos coola personlighet inom mig, men efter att nu ha suttit med detta problem i en timme är jag inte det minsta cool längre.

Jag är så frustrerad och arg och irriterad!!!!

Det enda Django-relaterade jag har lust att göra just nu är att skjuta en massa människor!