Livets ironi
Igår var jag helt död då jag vaknade av alarmsignalens ivriga signal vid 7-tiden. ALLDELES för tidigt för min del, men livet kallade och vi skulle börja på vår lilla rättsliga uppsats så jag var så illa tvungen.
Allting jag gjorde gick i slow motion och jag råkade cykla hemifrån lite för sent. Trampade därför på som en galning för att komma ikapp tiden lite, vilket resulterade i att den cykeltur som kunde blivit en angenäm sådan i den blyga vårsolens ändå värmande strålar, snarare blev en cykelkapplöpning där jag tävlade med världsmästare...
Detta resulterade såklart i att jag blev mycket varm/trött. Jag smsade även mina gruppmedlemmar i farten att jag skulle bli lite sen.
Jag kom fram till univ 8.35-8.40 något sånt där och var nöjd över att jag inte var mer än 5-10 minuter sen till gruppens träff. Jag stegade in på biblioteket som mer eller mindre var helt ödelagd. Jag letade efter mina vänner utan resultat och bestämde mig då istället för att ringa en av dem.
Hon satt hemma och åt frukost sa hon... jaha, tänkte jag. Så oförskämt lugn hon låter trots att hon i och med detta förmodligen inte kommer vara på plats här förrän myycket senare...
Efter en stund går det upp för mig att det i själva verket är jag som är för tidig!
Det var jag själv som hade föreslagit när vi skulle ses och därför valde tiden 9.30... Detta hade jag dock snabbt glömt bort och befann mig alltså trött, svettig och ensam på univ en timme innan alla andra. SKOJ!
I och med detta var jag helt förstörd resten av dagen då jag frös/ sov resten av eftermiddagen/kvällen då jag kom hem... Ovärt eftersom det var så himla fint väder igår.
Och idag vaknade jag ju därför mycket tidigare och är piggare än någonsin, vilket just nu känns lite bortkastat eftersom jag inte har några planer förrän ikväll...
Tyypiskt!!
Men jag får väl gå ut och sätta mig på någon bänk och läsa EU-direktiv. Låter ju faktiskt ganska mysigt!
