Artöverskridande vänskap
Stod precis och väntade på min samåkningsskjuts. Och ut från en buske kom en hare hoppandes. -"Oh... Big news", tänkte jag sarkastiskt eftersom det ju vimlar av harar i stan. Bemödade mig inte ens med att ta upp phony för att ta kort.
Jag gav då upp hoppet om en artöverskridande vänskap och vände, även jag, på klacken.
Som jag blev lycklig!!! Jag började genast planera våra kommande somrar och alla "shenanigans" vi tillsammans skulle hitta på.
Några sekunder senare gjorde jag dock ännu en zoologisk upptäckt som fick mig att lägga ner min spydiga attityd:
En liten, rar igelkott kom nämligen springandes i full balluns över vägen, rakt emot mig. När hen såg min kraftiga staty tog hen dock en plötslig vändning och sprang bortåt (se bifogad bild)
Jag gav då upp hoppet om en artöverskridande vänskap och vände, även jag, på klacken.
Där stod jag då, lite näpen och övergiven och kämpade med att hålla tillbaka tårarna som ville tränga fram pga vänskapsavvisandet (typ så iallafall). Och så plötsligt avbröts jag i min sorgbearbetning av att någonting rörde sig i ögonvrån. Lilla igelkotten hade då ångrat sig och kom släpande tillbaka till mig - skamsen, tätt längs med husväggen som för att visa sin ånger och be om en ny chans.
Som jag blev lycklig!!! Jag började genast planera våra kommande somrar och alla "shenanigans" vi tillsammans skulle hitta på.
(Kul förresten att när jag skulle söka på hur shenanigans stavades så använde jag otvivelaktigt ordet "busstreck" för att finna översättningen...)
Tillbaka till vänskapshistorien!
Jag planerade vår gemensamma framtid och log för mig själv av blotta tanken på planerna. Drog även referenser till självaste Pölsa, vars groda, liksom min igelkott, kom tillbaka till honom. "Because if you really really love someone [...] they'll come back!!"
Kom sekunden senare på att igelkottar ofta är överbelamrade av löss, så jag la benen på ryggen och sprang iväg...
The end
Kommentarer
Trackback
