Lena Henningson - i med- och motvind

Igår var det alltså dags. Det jag fasat inför i två veckor (eftersom jag förträngt min medverkan innan dess...):

V Å R R U S E T !

 

Jag var inte fullt så förberedd som mina springkamrater. De hade mobilarmband, hörlurar och grejer, men jag kom som jag var. Au naturel - och tvingades lägga phony i sportBHn vilket gjorde att det såg ut som jag hade spetsbröst... läckert!

 

Men det gick bättre än förväntat. Vaknade upp dagen till ära med enorm halsont och gick och hostade/snörvlade hela dagen på jobbet. Men pressen på att folk som stod längs med vägen och hejade på skulle se en sakta ned för att istället börja gå var väldigt påfrestande. Därför sprang jag helt och hållet på envishet och stolthet majoriteten av loppet. Startade dessutom längst fram i "springa fort-kön" så jag hade inget val (!).

 

Därför ser ni på dessa bilder vilken ohygglig fart jag håller och vilken spänst jag har i stegen. På bild tre ser ni mig bära min tur-hatt (?) och som ni ser på sista bilden går det så fort att det slår gnistor omkring mig och det bildas fartränder efter min väg:

 

..... eller just det... Det var ju här i slutet, där kameran uppenbarligen stod, den sista kilometern, som jag gav upp och började gå istället.

 

Vilken besvikelse att det är just det som fångast på film!

För huvaligen som jag sprang innan, kan jag lova!!

 

Får den smått mirakulösa tiden 29 minuter för en latmask som mig, det hade inte varit möjligt om det inte gått undan i början!

 

Så jag är ändå stolt över min insats, måste jag säga!

Och som från ovan fick jag kraft i slutet och fick till ett snyggt upplopp med lååånga, graciösa steg in i mål (så såg det i alla fall ut i mitt huvud....)