Svampplockningen som övergick i en mardröm
Idag efter jobbet fick jag i uppdrag att hitta på en överraskning till Jocke som vi skulle syssla med denna eftermiddag. Jag tänkte och tänkte och kom sedan på den geniala idéen att vi skulle ut och plocka svamp. Jag bad Jocke förbereda sig och ta med varm jacka, oömma skor och en skapt blick. Sedan hämtade jag upp honom och så begav vi oss till Lillåns djupa svampskogar. Vi parkerade bilen längs en liten skogsväg och travade självsäker ut i skogen på jakt efter "skogens guld". Vi blev upprepade gånger glada för att sedan snabbt brytas ned - "det var visst bara ett gult löv...".
"Lyckliga svampplockare innan de blev varse om vad som komma skulle"
Efter ca 10 minuter gav vi upp och tvingade oss själva att inse att vi nog inte är skapta för friluftsliv. Vi tänkte då återvända till bilen varpå jag pekade åt ett håll och Jocke åt ett annat. Jag stod på mig och vi började traska.
Och traska
Och traska
Och skymningen började falla på och jag kände hur jag började känna en liten liten uns av oro.
Vi traskade vidare och paniken i mig växte. Jag småsprang tillslut fram och Jocke lufsade efter mig i sina genomblöta tygskor.
Nu var det helt plötsligt kolsvart.
När jag var nära bristningsgränsen såg vi plötsligt ljuset, bokstavligt talat. Jag skrek rakt ut men upptäckte sedan att ljusen rörde sig. Där kom tre galna cyklister med pannlampor. Jag skrämde skiten ur dem genom att omedvetet stå bakom ett träd och trycka fram tills de kom jämsides och jag då gällt sade: "ursäktaaa!". Vi frågade om vägen till "stora" grusvägen och de sa att vi skulle följa de gula markeringarna.
Sagt och gjort.
Vi följde dessa förgrymmade gulmålade träden i vad som kändes som en evighet. Kom sedan på den briljanta idéen att kolla gpsen och såg att bo vart långt från Lillåns tätort.
Då kom paniken på riktigt. Det brann bakom ögonen på mig och Jocke fattade inte att jag var allvarlig utan lekte skräckfilm(......).
Kom sedan på att det finns kompass i phony och jag plockade fram den. Räknade ut att vi torde gå mot väster men pga det var helt becksvart ute och att jag var i upplösningstillstånd pallade jag inte att leta reda på en stig utan stegade rakt genom urskogen rakt västerut.
Vi småsprang
Och småsprang
Och småsprang. Och såg till slut ljuset igen. Nu dör jag på riktigt, tänkte jag och tänkte på dagens tidigare smått ironiska blogginlägg om att jag skulle frysa ihjäl inatt nu skulle bli verklighet.
Denna gång var dock ljuset ett positivt ljus då det var det som lös upp elljusspåret. Därifrån fungerade gpsen vilket tillslut äntligen ledde oss till bilen.
Den lyckan när lilla mobilficklampans sken föll på min registreringsskylt, efter nästan 1,5 timmas blint famlande i skogen - den är obeskrivlig!!!
Hade hjärtklappning när vi satte oss i bilen och har fortfarande inte hämtat mig.
Så, kontentan med detta:
Jag ska ALDRIG mer gå ut i en skog. NÅGONSIN!
Kommentarer
Trackback
