Lena Henningson - i med- och motvind

 

Trodde ni att jag hade dött?

Eller kanske är ni inte fullt så drastiska i era antaganden utan istället trodde att jag lagt av med bloggandet?

 

Inget av det stämmer! Åtminstone inte det förstnämnda.

Jag kan erkänna att jag själv var rädd att jag lagt bloggandet på hyllan för gott. För jag kände plötsligt att jag inte hade något att bidra med i bloggvärlden längre.

Det har dock inte gått en enda vecka utan att jag tänkt på bloggen och funderat över vad som skulle kunna vara "stort nog" för att få mig att återuppta bloggandet.

 

Nu har en sådan stor grej uppstått och jag kände att min blogg ju följt med så länge så det vore rent av oförskämt att inte dela med mig av det i detta forum. Så, nu kommer det som förmodligen inte kommer vara någon nyhet för någon av er läsare, men väl så en nyhet för min älskade lilla blogg.

 

 

Det skedde den 29 juni 2015 under vår semester på Malta som inte riktigt blev vad jag väntat mig

- i dubbel bemärkelse.

Det första är såklart att jag inte trott att jag skulle ha en ring på vänsterhanden när jag satt på planet tillbaka till Sverige. Och det andra är att jag fullkomligt brände sönder ansiktet under semestern...

 

Dag 2 på semstern fick vi nämligen den briljanta idéen att åka ut på en båttur till en paradisö. Underbart på alla sätt och vis, men blåögd som jag är (och dessutom med en antydan till gingerhy) smörjde jag in mig med solskyddsfaktor 8 vid enkom 2-3 tillfällen under hela dagen. (DUMHUVUD!)

Detta resulterade i att jag morgonen därpå vaknade upp i en helt ny skepnad - med ett ansikte som var sin dubbla storlek... Det var helt fruktansvärt, kan jag lova. Hela mitt ansikte hade ett encentimeters lager att vätska innanför huden. (FRÄSCHT!). Min panna stod ut ca 2 centimeter från ögonbrynen och likaså gjorde mina kinder. Min näsa var fylld av genomskinliga blåsor. Den morgonen började därmed med ett gällt skrik följt av otaliga timmar av gråtande. Jocke, som den underbara människa han är, stöttade mig dock trots att jag såg ut som ett monster och tog mig till apoteket där jag gråtade bad om hjälp och fick en salva för 2:a gradens brändskada som var min troföljare resten av veckan under min solhatt, mitt parasoll och bakom mina solglasögon. Så här i efterhand har Jocke berättat att detta lilla dilemma gjorde det svårt för honom att hitta "det rätta tillfället" för att fria till mig. Och det kan jag förstå, så mycket jag klagade och grät. Känns ju kanske inte som det ultimata tillfället... Men - det som glädjer mig mitt i detta elände är att min fina Jocke såg bortom detta. Han bortsåg från min fasansfulla uppsyn och planerade i smyg (medan jag låg nedbäddad på hotellrummet med en slöt handduk över huvudet en hel dag) det som kom att bli den hittills bästa kvällen i mitt liv.

 

Sista kvällen (när mitt svullna face dragit sig tillbaka något men inte på långa vägar var återställt) meddelade han mig att vi skulle åka till grannbyn Sliema och äta middag.

 

Väl på plats visade det sig att han bokat bord på en superfancy restaurang där vi slog oss ned och njöt av en alldeles underbar middag och utsikt. Jag tänkte dock under hela middagen att han verkade disträ och klagade lite smått på honom i en önskan om att han skulle vara mer närvarande och inte, vad jag trodde, tänka på sitt jobb. Intet ont anande om att det som gnage i honom var en nervositet över att han inom en kort stund skulle fria till mig.  Han gick iväg på toaletten och jag gick ut på verandan och satte mig i en loungesoffa och blev fullkomligt hänförd av den fina omgivningen. Jag tänkte "Detta är ett perfekt ställe att bli friad till på" men slog snabbt bort tanken och intalade mig själv att jag skulle sluta drömma och vara tålmodig. "Det kommer i sinom tid...". Precis i samma ögonblick dök Jocke upp i mitt synfält och gick emot mig med bestämda steg, satte sig bredvid mig i soffan, var sådär allmänt söt och kärleksfull som han alltid är och sa sedan de där orden jag aldrig kommer glömma.  "Vill du leva ditt liv med mig?" "Älska mig i nöd och lust?" "Vill du gifta dig med mig?".

Jag pep till svar mellan varje fråga och började gråta igen - denna gång, för första gången på en vecka, inte pga att jag var vanskapt och monsterlik i ansiktet.

 

 

Detta är den vackra utsikten som jag tog kort på sekunden innan Jocke stegade upp på verandan: