Lena Henningson - i med- och motvind

Nu är festandet på universitetet i full gång, vilket är väldigt roligt. Man samtidigt väldigt krävande för en sådan klen festare som mig. Jag vill kunna vara med på allting och lära känna nytt folk. men just därför att det är så viktigt att närvara så orkar jag inte. Jag är så kluven.

Det enda jag behöver just nu är Milla. Det skulle passa perfekt att åka ner till henne i gbg nu i helgen, eftersom alex är hemma i laxå då. Men tror ni att jag har möjlighet att göra det jag mest av allt behöver? nej.  jag måste desperat hänga vid universitetet utan någonstans att sova i hopp om att hitta några nya, trevliga människor att umgås med. Jag känner mig helt socialt missanpassad just nu. Jag orkar inte ta kontakt och prata med människor, men det är bara det som krävs av mig just nu. I morgon börjar föreläsningarna. 8.15, vilket betyder att jag måste åka hemifrån senast 7:15, vilket betyder att jag måste gå upp 6:15, vilket betyder att jag kommer vara ännu mer likt en enstöring pga den tidiga morgonen.
Nu är jag negativ känner jag. men jag skulle bara behöva en liten pausknapp i livet just nu.
Så jag skulle kunna hinna med allting jag behöver göra.

Det skulle även vara välbehövligt med en Elin här hemma, universitetserfaren nog att ge mig tips och råd. Vi får ta dessa samtal via webcam istället, men jag måste ju medge att det inte riktigt är samma känsla...

Jag skulle även behöva sätta mig ner och tänka. Tänka igenom mitt liv och hur det har blivit. Hur jag vill att jag själv ska vara mot andra människor. för jag känner att jag varit en riktig ragata emot en person som betyder väldigt mycket för mig. Jag vill inte vara det. men jag orkar inte med att bättra mig. förlåt, jag är hemsk.

 Nu ska jag läsa min nyinköpta bok - Marilyn Mansons Long hard road out of hell, och övertyga mig själv om att mitt liv är problemfritt och normalt i jämförelse med hans.

Igår var den stora dagen kommen. C o l d p l a y !
och som vi väntat. Vi har längtat till denna dag sedan vi köpte biljetterna på releasedatumet, den 11 december.
Och inte nog med att  vi väntat i drygt 8 månader... Vi väntade ju ytterligare i kön. visst hade andra stått där betydligt längre än oss, men vi stod/satt och väntade i 5 och en halv timme. Vi fördrev tiden genom att leka lekar. (Solbritt och Styrbjörn kom på tal vid ett flertal tillfällen) Men frågan är då om det var värt all väntan? och svaret blir ett självklart och intet tvekande, J A !

Väl där fick vi guldplatser precis vid staketet runt en av ramperna (vilken, till våran överväldigande glädje visade sig vara den ramp Chris Martin oftast sprang ut). Första gången han sprang ut och då nästintill befann sig ynka två meter ifrån oss fick jag och Sanna känslomässiga sammanbrott och började skika och stortjuta. Jag blev helt till mig och fick sedan en lång stund efteråt kippa efter andan för att över huvud taget kunna andas. Det var en lustig känsla. Jag kan beskriva känslan som om en god demon för en stund tog över min kropp och mitt sinne.
Resten av konserten fullkomligt njöt jag mig igenom, trots den feta och puttiga tjejen bakom mig. Vid ett tillfälle väckte Sanna mig ur mitt transliknande tillstånd då jag stod och tog in musiken med stängda ögon. Chris Martin hade då mänligen förflyttat sig ut på rampen och stod precis bredvid mig samtidigt som jag stod vänd åt ett annat håll och blundade... Tack Sanna för upplysningen!

Bortsett från all felkörning (som för oss blivit vardagsmat) och alla tjuriga människor runt oss i publiken så det var en helt felfri och nutningsbar dag. Ett extra plus var det ju att hela denna dag spenderades med flickor utöver det vanliga. Puss på er!

Och Puss och Tack till Coldplay som förgyllde denna sen-augusti-dag och gjorde den helt oförglömlig!

Riktigt filmmys med twilight står på schemat för kvällen! :)
På onsdag åker jag till arlanda och vinkar farväl till min kära syster som åker till Florida i ett halvår. Skumt och sjukt sorgligt!

Igår var det söndag, och jag var ledig hela dagen! Vilket innebär att jag kunde sova hur länge jag ville på morgonen..
Såklart vaknar jag så snuskigt tidigt som 8:20 och kikar på mobilen efter nattens skörd av fyllesms eftersom jag var präktig och låg hemma både fredag och lördag-kväll. När jag väl öppnat ögonen är det för mig omöjligt att somna om och jag drappas av lite lätt panik. Slutligen bestämmer jag mig för att gå ut och gå en lång och rask morgonpromenad i skogen. Så jag går upp, tar på mig supersportiga kläder för första gången sen sista idrottslektionen och beger mig ner på nedervåningen där jag möts av min pappa som redan har cyklat Siren- och Västra laxsjön runt. Han ger mig sin lilla GPS för att jag, när jag sedan är hemkommen, ska kunna tracka min väg genom skogen samt se genomsnittshastighet. Jag blir även tillsagd att ta med en plastpåse i fall jag skulle hitta några kantareller på min färd och tvingas därmed ta en midjeväska för att få med mig allting.
Llockan 9:00 ger jag mig iväg mot Västervallen i ett högt tempo. När jag sedan når skogsbrynet får jag plötsligt en rasande lust att springa - så det gör jag! och så satte jag hela tiden upp nya ställen där jag fick tillåtelse att stanna, vilket slutade med att jag sprang nästan hela skogssträckan på hela 800 meter. det är faktiskt imponerande om man tänker på min sjukt ospringiga kropp. jag var iallafall nöjd över mig själv, och det är huvudsaken ;)
Hur som haver så kommer jag sedan ut vid Husaberg och vandrar in mot Röfors igen. Tar en liten avstickare på Ams och är sedan tillbaka 9:48 lagom trött och mör. Då börjar jag med situps tills jag känner av olika typer av smärtor. Då slutade jag såklart eftersom man skall lyssna till sin egen kropp. Idag har jag som vanligt en hemsk träningsvärk vilken gör att jag inte kan hosta upp mitt tjocka slem som jag i snart 2 månader haft i min hals. Vilket dilemma!

Jag är inte skapt för att träna helt enkelt.